Idag gjorde jag något roligt, nämligen bakade tortillabröd. Har inte smakat dem ännu eftersom de är till fajitas-middagen imorgon men de blev riktigt fina om man får skryta! Receptet är hämtat här.

 

Som vanligt har jag ändrat lite efter eget tycke men det blev relativt likt originalet iallafall.

 

 

6 mindre tortillas (storlek som stora assietter)

 

3 stora tortillas:

2 dl mjölk
2 ägg
30 g riven ost
2 msk fiberhusk
1,5 dl pofiber
1 tsk bakpulver
2 krm salt
olja

 

Sätt ugnen på 200 grader.
Värm mjölken så den blir ljummen.
Vispa ihop ägg, riven ost och mjölk.
Blanda de torra ingredienserna och vispa ner. Blanda ihop allt till en deg och låt svälla i 10-15 minuter.
Ta en stor klump och lägg på bakplåtspapper som du penslat med olja. Lägg plastfolie ovanpå och kavla så den blir så tunn som möjligt. Använd något runt (jag hade en assiett modell större) och skär bort överflödsdeg, (lägg tillbaka i kastrullen och använd till nästa tortilla). Dra av folien, pensla med olja och stoppa in tortillan i ugnen. Den är klar när kanterna börjar bli lite bruna (den ser inte klar ut i mitten men det är den!).

 

 

 

Blev lite omflyttning i matschemat, men vad gör väl det? :) sjukt gott både igår och idag!

 

Igår: Ugnsstekta kycklingklubbor med sås gjord på skyn, serverade med smörstekt paprika, hemmagjord aioli samt grönsallad.

Idag: Ugnsstekt lax serverad med hemslagen hollandaisesås samt blomkålsmos och grönsallad.

 

 

 

 

Dock ska jag till min syster i helgen, och det är inte säkert att matschemat följs till punkt och pricka när jag är där. LCHF kommer jag äta ändå såklart.Det bästa med att veta vad man ska äta är att man minskar risken för avsteg ur kosten plus att det är betydligt lättare att storhandla när man vet vad man ska äta. Tillägger än en gång att jag och min sambo äter samma mat i grunden, men han äter pasta/ris/potatis till och jag äter oftast en god grönsallad eller liknande. Självklart hade det underlättat att båda äter samma kost, men det funkar det här också. Det är ju vanlig mat, bara mindre kolhydrater.

 

ps. vi älskar kyckling ;)

 

Jag har börjat om med LCHF igen, och det är så skönt när man känner att många saker faller på plats bara genom att man styr om kosten. Det underlättar mitt liv att inte ha blodsockertoppar och dalar när jag mår som jag mår så det känns underbart.

 

Jag har pysslat med designen här på bloggen också, mest för att det ska bli inspirerande igen att titta in här. Ni är ju trots allt en klunga som klickar er in här varje dag och det uppskattar jag till max!

 

Eftersom jag mår bättre och har mer energi känns bloggen som ett bra sätt att rycka upp mig ännu mer. Ser ljust på framtiden och har inte längre samma ångest som tidigare. Så snart kan ni se framemot mer uppdateringar, både från kosten men även träning och annat som jag gillar.

 

Kram på er!

 

Jag gissar att många av er som läser här insett att jag inte mått så himla bra. Jag skriver det här inte för er skull, utan för min. För att jag ska kunna titta tillbaka om ett år och förstå hur det var.

 

För nästan prick en månad sen rasade alla murar jag byggt upp omkring mig.

 

Sen mamma dog i juni har jag inte tagit mig tid att sörja, och inte kunnat göra det heller. Under hela hösten och början av vintern har jag knappt kunnat gråta. Ja, knappt kunnat visa några känslor alls. Jag har jobbat och slitit och aktiverat mig med massor av saker för att slippa det jobbiga som hänt. Förlorat mycket av min sociala förmåga, stängt mig inne.

 

När vi åkte till Thailand förstod jag att något var riktigt snett, för hela resan kändes det som att jag var utanför mig själv. Jag var likgiltig. Det här är svårt att förklara så man förstår om man inte varit i stor sorg/chock själv. Det är som att man är med, man skrattar, badar, äter, tar del av intryck, lagrar minnen. Men på ett annat sätt är man inte där, det är som att man distanserat sig från sig själv och är några meter bort. Man är på ett vis i en bubbla, allt är lite suddigt, lite grått.

 

När vi kom hem kände jag att jag måste göra något åt situationen, och kontaktade vårdcentralen. Doktorn var chockad över att det första jag gjorde var att börja gråta hämningslöst. Lovade att skicka remiss till vuxenpsykiatrin så jag skulle få någon att prata med. Jag fick Esomeprazol för magen, en tablett, som tack och lov, hjälpte bättre än de jag ätit tidigare. Berättade även att jag fått några panikångestattacker under denna period och sa det till doktorn, men det var inget han la någon vikt vid. Det var i slutet av november.

 

Så började väntan på ett remissvar, julen kom och jag ville inget hellre än att slippa fira julafton. Vad tjänar det till, när ens mamma ändå inte ringer eller kramar om en på julaftonsmorgonen? Det blev värre och värre. Min maktlöshet och sorg gjorde avtryck i alla delar i mitt liv. Magen blev värre, hålet inom mig större. Så, en måndag jag var ledig från jobbet i slutet av januari brast allt.

 

Jag grät och hatade varenda del av mitt liv, jag hatade mig själv för det som hänt, och för vem jag blivit.

 

Från den glada, positiva, starka, till den deprimerade, sorgsna, svaga.

 

Jag ringde till vårdcentralen i förtvivlan och panikångestattackerna avlöste varandra den dagen. Direkt jag slutat gråta och trodde jag lugnat ner mig sköljde ångest från tidigare händelser över mig. Jag har aldrig varit så säker på att jag ska dö som de hemska timmarna.

 

Jag fick en tid på tisdagen och när jag kom dit var det en annan doktor jag fick träffa. Jag hade ingen livslust eller kraft kvar. Jag visste bara att jag inte ville dö, men jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna fortsätta leva. Jag frågade rakt ut var min remiss till psykiatrin var, att jag behöver den nu. Alltjämt gråtandes, med fruktansvärt ont i magen.

 

Svaret jag fick var att den kommit tillbaka redan samma dag som jag var på besöket sist. I slutet av november. Med ett nej. Alltså skulle jag inte få någon hjälp. Att ens mamma tagit sitt liv är inte en tillräckligt stor anledning att bli inslussad och få hjälp från psykiatrin. Jag hade väntat över två månader helt i onödan. Sökt hjälp helt i onödan. Aldrig fått veta att jag blev nekad hjälp. Han bad hundra gånger om ursäkt för att ingen ringt mig och att doktorn jag träffat vid sista besöket var en såkallad stafettläkare, men att det ändå inte var en ursäkt. Då rasade jag ihop totalt och fullkomligt. Att jag skulle orka kliva upp och leva mitt liv berodde helt på att jag skulle få hjälp från psykiatrin.

 

Denna doktor lovade iallafall att skicka en ny, bättre remiss till psyk, och för två veckor sen kom en bekräftelse att jag skulle få komma på "bedömningsbesök". Det tar upp till tre månader. Efter det kommer jag bli inslussad till rätt person och det tar också upp till tre månader. Alltså upp till sex månader bara för att få prata med någon? Sjukt? Ja!

 

Besöket slutade med en fyraveckors sjukskrivning, som såhär när jag ser på det i efterhand, var helt nödvändig. Då trodde jag han skojade. Jag, sjukskriven? Men första veckan låg jag bara, hade ingen kraft. Andra veckan försökte jag göra saker, det gick sådär, sov mycket. Tredje veckan blev magen mycket värre, och det konstaterades att jag förutom svår magkatarr även lider av irriterad gallblåsa. Förra veckan var helt okej, energin började komma tillbaka men det är också då sorgen bryter sig förbi och gör sig synlig. Grät ofta, pratade med mina systrar mycket och även med Carro. Satte ord på det jag inte kunnat säga tidigare.

 

Jag tror doktorn räddade mig, för om jag inte blivit sjukskriven den dagen hade jag hamnat på psykakuten så småningom. Min kropp var helt i stress. Denna vecka är sista helt sjukskriven. Sedan ska jag så smått försöka mig på att jobba igen, först 25%, sedan 50% osv. Det känns okej. Jag längtar efter mina fina kollegor och mina kunder.

 

Det är fortfarande dagar då allt känns helt hopplöst. Men det finns också dagar då jag kan se ljust på livet, njuta av solen och värmen som smyger sig in alltmer. Jag kan lättare prata med människor, det är inte lika konstlat längre. Jag hittar inspiration och motivation till att göra saker. Jag längtar efter personer och tar mig tid att ringa, eller prata, det har jag inte gjort på väldigt länge. Jag hittar känslorna på riktigt och jag kan gråta, men också skratta. Jag är inte längre i samma grådisiga bubbla, utan den faller sönder mer och mer och det är så otroligt skönt. Att komma fram. Att minnas saker med glädje. Att komma en bit ur det svarta hålet som jag varit i.

 

Imorgon ska jag på en anhöriggrupp för de som mist någon i suicid. Jag tror det blir bra.

 

Vi hörs snart.

/ Sofia

Sjukt snygga, duktiga, supervältränade och inspirerande Sabina Björk skriver i en av de bloggar jag i princip läser dagligen (jag sitter inte bredvid datorn varje dag men när jag gör det så ligger hon högt på listan). Jag har dessutom haft turen att träffa henne flera gånger, även om det var längesen nu. Hon skrev det finaste och mest motiverande blogginlägget jag läst på länge. Gå in och läs det själv här och inspireras av hennes fina blogg. Jag postar det även här för fler förtjänar att läsa det:

 

För ett par dagar sen så gjorde jag (med risk för att låta skrytsam) så sjuuuukt goda kycklingklubbor. Hittade receptet för länge sen på en blogg jag inte minns namnet på men har tänkt på att göra dem sen dess. Det enda negativa är att det tar tid, dock sköter dem sig själv så de är perfekta att göra en städdag tillexempel (som jag hade). Såsen var enklast möjliga och ett eget påhitt.

 

2 kg kycklingklubbor

Marinaden kan man göra lite som man vill men jag hade ungefär det här (lagar alltid mat på känn...):

 

4 msk olivolja

1 msk soja

1 msk balsamvinäger

en skvätt citron

salt & peppar

2-3 tsk sambal oelek

pyttelite sweet chilli-sås

 

Blanda ihop och häll jämnt fördelat över kycklingklubborna. Låt stå och marineras i 2 timmar. Slå på ugnen på ca 160 grader; ringla flytande smör i botten på en ugnsstekt form och lägg kycklingklubborna på, pensla resterande marinad över kycklingen så inget går till spillo. Stoppa in i ugnen och stek 2 h. Vänd dem 3-4 gånger under tiden.

 

 

När de nästan är färdigstekta (tio minuter kvar), ta ut ur ugnen och häll över ¾ dl sky i en panna och klicka ner två dl creme fraiche. Häll på kycklingfond tills du känner dig nöjd med sältan. Koka upp och rör ihop.

 

Ta ur kycklingklubborna ur ugnen och servera genast med fräst paprika, sås och grönsallad. Köttet blir så mört och fint stekt att det lossnar från benen utan att man behöver anstränga sig. Gott så man vill gråta! Min darling åt den sista kycklingklubban som kvällsfika med bara händerna... haha.

 

 

Jag har en hel radda med saker som jag vill hinna skriva här, men det är bara en sak som fattas och det är tiden. Nåväl, vi får hoppas att det blir mer av den varan framöver.

 

Veckans resultat är... ett som jag till viss del är stolt över men jag som till viss del hade kunnat kämpa mer för att det skulle bli bättre. Har bara hunnit träna två gånger (+ en tiominuters workout hemma med situps, utfall och plankan, men det räknas inte) och även om jag har varit relativt strikt med maten så har det varit mycket småsnaskande på mandlar och tjuvätande av lite banan till tacos och liknande. Efterrätter, vin och annat tjuvande gör ju sitt till också. Så, jag har gjort det okej, men inte bäst. De senaste två dagarna har jag haft ett jättesötsug också, jag vet inte varför. Måste ha fått i mig något som triggade mig men jag vet inte vad.

 

Men, nu är det dags för en ny vecka med nya möjligheter och det är alltid skönt att inse vad man gör fel, och sedan ändra på de sakerna. Så nu kör vi stenhårt!!!

 

 

 

Lunch: (Världens godaste snabbmat enligt mig) Cheese and Baconburgare från Max med grönsallad istället för pommes och en tacodressing till. Plockade bara bort brödet.

 

Middag: Lövbiff med vitlökssås serverad med gurka, fetaost och körsbärstomater.

 

Tiden bara ruuuuuuusar fram. Swoosch, har hunnit med två pass på gymmet, det tredje blir imorgon, sen sticker jag till Umeå en snabb sväng för jobbmöte. Kan bli glest med updates av den anledningen.

 

Men, vad säger vi om veckans resultat då?

 

 

Jag är själv helt i chock, har aldrig någonsin tappat så mycket på så kort tid... men, enligt mina egna reflektioner och tankar så beror det på de extrema mängderna vätska jag samlar på mig när jag äter mycket kolhydrater, OCH, det har ju som ni vet varit jul och nyår... frosseriets hejdlösa helger. Så mycket kolhydrater = mycket vätska i kroppen = tappar mycket vikt när jag slutar med kolhydrater eftersom vätskan inte har något att binda med längre. Men visst är det coolt ändå? Fem kilo på en vecka... ska le resten av veckan tills nästa vägning!

 

Puss på er! ♥

 

Jag är ingen frukostmänniska egentligen, men ibland bara måste man äta på morgonen. Jag gillar inte tunga frukostar som ägg och bacon eller kesoplättar, däremot tycker jag att smoothie är suveränt!

 

Jag kör alltid på känn men ungefär detta brukar jag ha i min;

 

 

3 msk grädde

2 msk mjölk

1 msk vatten

2-3 msk rysk yoghurt

0,25 dl vaniljproteinpulver

hallon eller blåbär efter tycke och smak

(isbitar)

 

Kör allt i blendern, med stavmixern eller elvispen (risk för fluff dock, men det funkar).

 

Håller mig mätt hela förmiddagen fram till lunch!

 

 

 

 

 

 

 

Lunch: Vitlöksostfylld marinerad kyckling med stekta wokgrönsaker, grönsallad och beasås.

 

Middag: Blomkål med en liten klick smör, samt köttbullar med gräddsås.

 

Jag har egentligen aldrig haft en riktigt sund relation till mat och socker. Speciellt socker har varit min riktigt stora last i livet - utan att jag reflekterat över det förrän i efterhand. När jag växte upp var det nästan uteslutande mackor till frukost, vanligast var runda mjuka polarbröd med ett tjockt lager smör och skinka eller rostat bröd med marmelad och ost. Självklart stod det stora oboyglaset vid sidan om. När jag kom hem efter skolan var det ofta samma sak, mackor med oboy eller så nesquikpuffar med mjölk. Samma sak till kvällsfika. Om och om igen. Dag ut och dag in. Förutom detta åt vi väldigt kolhydratsrik mat hemma, ofta spaghetti med köttfärssås eller köttgryta och potatis, blodpudding med lingonsylt eller stuvade makaroner och fläsk. Nästan alltid hemlagat visserligen men så oerhört stärkelserikt! Inte konstigt att jag till slut hamnade i sockerfällan. Behöver jag nämna att jag har varit mullig/tjock hela min uppväxt? De här vanorna hade jag tills jag var runt 15-16 år.

Vid den tidpunkten hade jag ju "växt till mig" och min kropp såg ut som vilken femtonårings som helst, eftersom jag växt snabbt på längden så kunde jag nog kalla mig normalviktig, åtminstone ett tag. Jag hade fortsatt dåliga matvanor (insåg ju inte det då men när jag reflekterat i efterhand) men just den här perioden tränade jag ganska mycket badminton och tog långa promenader flera gånger i veckan med min vän Hanna så det märktes inte speciellt.

Det var när jag började gymnasiet det verkligen började gå utför. Långa dagar med dålig skolmat resulterade i besök på Max, Subway etc flera gånger i veckan, samt snacks från godismaskinerna eller kafeterian på skolan. Det var ungefär här jag började öka i vikt. Gick upp från 69 kg till strax under 80 kg på ett år. Och i tvåan på gymnasiet började helvetet på riktigt.

Flera dödsfall i familjen, sjukdomar och självmordsförsök från nära personer i min omgivning gjorde att jag nästan krashade. Det fanns ingen hejd. För att hålla lågan uppe, för att orka med, för att kunna prestera i skolan och för att inte helt bara lägga mig ner och ge upp så åt jag. Jämt, ständigt och hela tiden. Ni vet, sockret hade ju varit en bov redan innan, men det var nu det blev kaosartat. Socker, bröd, kakor, glass, chips, bullar, kolhydratsrik mat och Max var vardagsrutiner. Jag fann tröst i sockret. Något som för en kort sekund gjorde smärtan mindre påtaglig, något som dämpade ångesten och gav en hastig kick. Lättillgängligt, enkelt att konsumera och inte hejdlöst dyrt.

På ett och ett halvt år ökade jag över 20 kg ytterligare i vikt. Min hud över hela kroppen sprack, mina bröst exploderade storleksmässigt, jag fick celluliter på armar och lår och jag mådde skit rent kroppsligt. Men jag brydde mig inte. Inte ett dyft. Jag flyttade till Luleå 11 juni 2010 och vräkte i mig allt jag kom över - mat, chips, godis, onyttig mat osv. Det är så lätt när man känner sig ensam och är ensam. Ingen som dömer, ingen som ser.

Vändningen kom i september 2010 då jag var på ett födelsedagskalas. Jag åt och åt och åt och när jag kom hem skakade kroppen så kraftigt av sockerchocken att jag trodde jag skulle gå i bitar där och då. Det var samma kväll som jag bestämde mig för att sluta droga. För det var det jag gjorde. Missbrukade mat och socker. Vid det tillfället vägde jag uppskattningsvis 102-104 kg (vet inte exakt eftersom jag aldrig vägde mig).

Började med LCHF dagen efter, en kosthållning jag visste mycket om och hade hört och läst gott om. Det var aldrig svårt när jag kommit till den kritiska punkten. Det var som en väckarklocka, den där hemska kvällen i september. Jag såg mig själv för första gången på väldigt länge. Någonstans under vägen när jag mådde väldigt dåligt hade jag slutat engegera mig i hur stor jag hade blivit och hur stor jag var påväg att bli. Jag inbillade mig själv att jag var tvungen att ha storlek 48 på en kavaj för att den var liten i storleken. Såhär i efterhand kan jag inse att det inte alls var så, det var bara det att jag inte hade hunnit vänja mig vid att vara så stor. Trots att kläder, speglar, bilder och kondition talade för att jag var väldigt överviktig hade jag inte känt mig det, tills då.

I tre månader körde jag strikt LCHF, gjorde inte ett enda undantag. Tappade runt 15 kg uppskattningsvis, sen ytterligare några kilon de nästkommande månaderna när jag körde en mer liberal typ av LCHF. Sen började det om. Kolhydraterna smet sig in i allt större mängder och det slutade med att jag helt tappade kontrollen och hamnade i beroende igen i nästan ett halvår. Överkonsumerade mat och socker, gjorde några mindre lyckade försök att återgå till LCHF men powern fanns inte där. Vid den tidpunkten skyllde jag på att jag var less på att inte kunna äta kolhydrater som alla andra. Men grejen var ju den - jag äter inte kolhydrater som alla andra - jag missbrukar dem.

I februari 2012 bestämde jag mig för att verkligen göra en hållbar livsstilsförändring där jag skulle sätta upp helt nya "regler" och göra en variant av LCHF som jag gillade och som var anpassad för mig. Jag bestämde mig för att behålla ett kontrollerat intag av kolhydrater under VISSA tillfällen. Exempel på sådana var påsken, resan till London maj 2012 osv. På tre månader tappade jag ytterligare tolv kg. Hade då en startvikt på 89,9 kg och var nere i 77,9 kg som minst, var nästan i mål. Jag ville hamna på 72 kg för att vara optimalt nöjd, och därifrån var det mindre än sex kg kvar! Sex kg!

 

Så kom juni och hela mitt liv vändes upp och ner på en minut då min älskade, mest perfekta mamma dog.

 

Och historien upprepade sig. För att klara av sorgen, för att kunna leva vidare, för att orka kliva upp på morgonen så åt jag sjuka mängder kolhydrater - igen. Tryckte allt jag kom över. Gjorde ett mindre försök under augusti månad att komma tillbaka till normala vanor (LCHF&träning) men vid den tidpunkten helomvände min mage. Jag skulle klara av sorg och smärta, lära mig leva utan mamma, börja jobba heltid, justera min tjänst samt börja om med att träna och tänka på kosten. Det blev system overload. Jag märkte att jag började må sämre och sämre, min migrän blev värre men värst var magen. Jag förstod först inte vad som var fel, gissade att jag var förstoppad och att det bara var av den anledningen jag hade så fruktansvärt ont i magen. Men det blev värre och värre. Magkatarr var och är ett faktum. En sjukdom som jag nu äter två olika mediciner per dag för.

 

Så, de senaste månaderna har gått åt till att äta det jag kan när jag kan äta det. När det var som värst hade jag inte fått i mig någonting till lunch förutom lite yoghurt, vilket innebar att jag var så hungrig på kvällen att jag vräkte i mig det jag kom över, sen grät jag för att det gjorde så ont i magen. Åt mycket godis, snabb energi.

 

Nu har jag äntligen börjat må bättre igen, har distanserat mig mer från problemen, till viss del lärt mig leva utan mamma och har äntligen kunnat se saker från realistiska perspektiv igen. Och då kände jag att det var dags att ta tag i det som egentligen får mig att må så otroligt mycket bättre; kost och träning.

 

Den här gången lyckades jag sumpa det mesta som jag kämpade så hårt för i februari 2012 och framåt. Nu ligger -1,1 kg från startvikten förra året. 88,8 kg har jag att kämpa mot, det är alltså -16,6 kg till min målvikt, men där är jag innan sommaren.

 

Heja gärna på mig och fråga om det är något ni funderar på! Startdatum är passerat, 2/1 - 2013 var min första dag på mitt nya liv, och vikten kommer att uppdateras kontinuerligt. Kram på er ♥

 

 

Jag vet att jag är otroligt frånvarande, mycket pga att jag har haft stora svårigheter att komma ihåg att ta hand om mig själv de senaste månaderna. Ni vet, när det händer något hemskt i livet kan man välja att antingen ta tag i det på riktigt och bli starkare sen. Eller intala sig själv att man tagit tag i det men man har egentligen inte det alls. Jag har gjort det andra. Resan var lite en dörröppnare, till insikt, till tankegångar, till drömmar, till framtid, till att börja må bättre. Till att förstå vad som är viktigt egentligen.

 

Jag kommer fortsätta blogga, men när jag orkar och vill. Just nu lägger jag mycket tid och energi på att må bra, på att umgås med människor som ger mig energi och på att vårda min kärlek.

 

Jag äter LCHF så gott jag kan och orkar, vilket blir på veckorna men inte alltid helgerna. Jag går nu under titeln fästmö, jag blev så otroligt vackert friad till i Thailand, en historia ni får höra en annan dag. Älskar dig mer än allt Erik!

Kommer igen, mer sprudlande, en annan dag. Puss på er :*