Min vikthistoria

Jag har egentligen aldrig haft en riktigt sund relation till mat och socker. Speciellt socker har varit min riktigt stora last i livet - utan att jag reflekterat över det förrän i efterhand. När jag växte upp var det nästan uteslutande mackor till frukost, vanligast var runda mjuka polarbröd med ett tjockt lager smör och skinka eller rostat bröd med marmelad och ost. Självklart stod det stora oboyglaset vid sidan om. När jag kom hem efter skolan var det ofta samma sak, mackor med oboy eller så nesquikpuffar med mjölk. Samma sak till kvällsfika. Om och om igen. Dag ut och dag in. Förutom detta åt vi väldigt kolhydratsrik mat hemma, ofta spaghetti med köttfärssås eller köttgryta och potatis, blodpudding med lingonsylt eller stuvade makaroner och fläsk. Nästan alltid hemlagat visserligen men så oerhört stärkelserikt! Inte konstigt att jag till slut hamnade i sockerfällan. Behöver jag nämna att jag har varit mullig/tjock hela min uppväxt? De här vanorna hade jag tills jag var runt 15-16 år.

Vid den tidpunkten hade jag ju "växt till mig" och min kropp såg ut som vilken femtonårings som helst, eftersom jag växt snabbt på längden så kunde jag nog kalla mig normalviktig, åtminstone ett tag. Jag hade fortsatt dåliga matvanor (insåg ju inte det då men när jag reflekterat i efterhand) men just den här perioden tränade jag ganska mycket badminton och tog långa promenader flera gånger i veckan med min vän Hanna så det märktes inte speciellt.

Det var när jag började gymnasiet det verkligen började gå utför. Långa dagar med dålig skolmat resulterade i besök på Max, Subway etc flera gånger i veckan, samt snacks från godismaskinerna eller kafeterian på skolan. Det var ungefär här jag började öka i vikt. Gick upp från 69 kg till strax under 80 kg på ett år. Och i tvåan på gymnasiet började helvetet på riktigt.

Flera dödsfall i familjen, sjukdomar och självmordsförsök från nära personer i min omgivning gjorde att jag nästan krashade. Det fanns ingen hejd. För att hålla lågan uppe, för att orka med, för att kunna prestera i skolan och för att inte helt bara lägga mig ner och ge upp så åt jag. Jämt, ständigt och hela tiden. Ni vet, sockret hade ju varit en bov redan innan, men det var nu det blev kaosartat. Socker, bröd, kakor, glass, chips, bullar, kolhydratsrik mat och Max var vardagsrutiner. Jag fann tröst i sockret. Något som för en kort sekund gjorde smärtan mindre påtaglig, något som dämpade ångesten och gav en hastig kick. Lättillgängligt, enkelt att konsumera och inte hejdlöst dyrt.

På ett och ett halvt år ökade jag över 20 kg ytterligare i vikt. Min hud över hela kroppen sprack, mina bröst exploderade storleksmässigt, jag fick celluliter på armar och lår och jag mådde skit rent kroppsligt. Men jag brydde mig inte. Inte ett dyft. Jag flyttade till Luleå 11 juni 2010 och vräkte i mig allt jag kom över - mat, chips, godis, onyttig mat osv. Det är så lätt när man känner sig ensam och är ensam. Ingen som dömer, ingen som ser.

Vändningen kom i september 2010 då jag var på ett födelsedagskalas. Jag åt och åt och åt och när jag kom hem skakade kroppen så kraftigt av sockerchocken att jag trodde jag skulle gå i bitar där och då. Det var samma kväll som jag bestämde mig för att sluta droga. För det var det jag gjorde. Missbrukade mat och socker. Vid det tillfället vägde jag uppskattningsvis 102-104 kg (vet inte exakt eftersom jag aldrig vägde mig).

Började med LCHF dagen efter, en kosthållning jag visste mycket om och hade hört och läst gott om. Det var aldrig svårt när jag kommit till den kritiska punkten. Det var som en väckarklocka, den där hemska kvällen i september. Jag såg mig själv för första gången på väldigt länge. Någonstans under vägen när jag mådde väldigt dåligt hade jag slutat engegera mig i hur stor jag hade blivit och hur stor jag var påväg att bli. Jag inbillade mig själv att jag var tvungen att ha storlek 48 på en kavaj för att den var liten i storleken. Såhär i efterhand kan jag inse att det inte alls var så, det var bara det att jag inte hade hunnit vänja mig vid att vara så stor. Trots att kläder, speglar, bilder och kondition talade för att jag var väldigt överviktig hade jag inte känt mig det, tills då.

I tre månader körde jag strikt LCHF, gjorde inte ett enda undantag. Tappade runt 15 kg uppskattningsvis, sen ytterligare några kilon de nästkommande månaderna när jag körde en mer liberal typ av LCHF. Sen började det om. Kolhydraterna smet sig in i allt större mängder och det slutade med att jag helt tappade kontrollen och hamnade i beroende igen i nästan ett halvår. Överkonsumerade mat och socker, gjorde några mindre lyckade försök att återgå till LCHF men powern fanns inte där. Vid den tidpunkten skyllde jag på att jag var less på att inte kunna äta kolhydrater som alla andra. Men grejen var ju den - jag äter inte kolhydrater som alla andra - jag missbrukar dem.

I februari 2012 bestämde jag mig för att verkligen göra en hållbar livsstilsförändring där jag skulle sätta upp helt nya "regler" och göra en variant av LCHF som jag gillade och som var anpassad för mig. Jag bestämde mig för att behålla ett kontrollerat intag av kolhydrater under VISSA tillfällen. Exempel på sådana var påsken, resan till London maj 2012 osv. På tre månader tappade jag ytterligare tolv kg. Hade då en startvikt på 89,9 kg och var nere i 77,9 kg som minst, var nästan i mål. Jag ville hamna på 72 kg för att vara optimalt nöjd, och därifrån var det mindre än sex kg kvar! Sex kg!
 
Så kom juni och hela mitt liv vändes upp och ner på en minut då min älskade, mest perfekta mamma dog.
 
Och historien upprepade sig. För att klara av sorgen, för att kunna leva vidare, för att orka kliva upp på morgonen så åt jag sjuka mängder kolhydrater - igen. Tryckte allt jag kom över. Gjorde ett mindre försök under augusti månad att komma tillbaka till normala vanor (LCHF&träning) men vid den tidpunkten helomvände min mage. Jag skulle klara av sorg och smärta, lära mig leva utan mamma, börja jobba heltid, justera min tjänst samt börja om med att träna och tänka på kosten. Det blev system overload. Jag märkte att jag började må sämre och sämre, min migrän blev värre men värst var magen. Jag förstod först inte vad som var fel, gissade att jag var förstoppad och att det bara var av den anledningen jag hade så fruktansvärt ont i magen. Men det blev värre och värre. Magkatarr var och är ett faktum. En sjukdom som jag nu äter två olika mediciner per dag för.
 
Så, de senaste månaderna har gått åt till att äta det jag kan när jag kan äta det. När det var som värst hade jag inte fått i mig någonting till lunch förutom lite yoghurt, vilket innebar att jag var så hungrig på kvällen att jag vräkte i mig det jag kom över, sen grät jag för att det gjorde så ont i magen. Åt mycket godis, snabb energi.
 
Nu har jag äntligen börjat må bättre igen, har distanserat mig mer från problemen, till viss del lärt mig leva utan mamma och har äntligen kunnat se saker från realistiska perspektiv igen. Och då kände jag att det var dags att ta tag i det som egentligen får mig att må så otroligt mycket bättre; kost och träning.
 
Den här gången lyckades jag sumpa det mesta som jag kämpade så hårt för i februari 2012 och framåt. Nu ligger -1,1 kg från startvikten förra året. 88,8 kg har jag att kämpa mot, det är alltså -16,6 kg till min målvikt, men där är jag innan sommaren.
 
Heja gärna på mig och fråga om det är något ni funderar på! Startdatum är passerat, 2/1 - 2013 var min första dag på mitt nya liv, och vikten kommer att uppdateras kontinuerligt. Kram på er ♥
 
 
(Såhär såg fläskkotletten (jag) ut igår i provrummet på Twilfit... men det är bra att ha en hemsk startbild, då kämpar man för att komma från den...)