Jag gissar att många av er som läser här insett att jag inte mått så himla bra. Jag skriver det här inte för er skull, utan för min. För att jag ska kunna titta tillbaka om ett år och förstå hur det var.

 

För nästan prick en månad sen rasade alla murar jag byggt upp omkring mig.

 

Sen mamma dog i juni har jag inte tagit mig tid att sörja, och inte kunnat göra det heller. Under hela hösten och början av vintern har jag knappt kunnat gråta. Ja, knappt kunnat visa några känslor alls. Jag har jobbat och slitit och aktiverat mig med massor av saker för att slippa det jobbiga som hänt. Förlorat mycket av min sociala förmåga, stängt mig inne.

 

När vi åkte till Thailand förstod jag att något var riktigt snett, för hela resan kändes det som att jag var utanför mig själv. Jag var likgiltig. Det här är svårt att förklara så man förstår om man inte varit i stor sorg/chock själv. Det är som att man är med, man skrattar, badar, äter, tar del av intryck, lagrar minnen. Men på ett annat sätt är man inte där, det är som att man distanserat sig från sig själv och är några meter bort. Man är på ett vis i en bubbla, allt är lite suddigt, lite grått.

 

När vi kom hem kände jag att jag måste göra något åt situationen, och kontaktade vårdcentralen. Doktorn var chockad över att det första jag gjorde var att börja gråta hämningslöst. Lovade att skicka remiss till vuxenpsykiatrin så jag skulle få någon att prata med. Jag fick Esomeprazol för magen, en tablett, som tack och lov, hjälpte bättre än de jag ätit tidigare. Berättade även att jag fått några panikångestattacker under denna period och sa det till doktorn, men det var inget han la någon vikt vid. Det var i slutet av november.

 

Så började väntan på ett remissvar, julen kom och jag ville inget hellre än att slippa fira julafton. Vad tjänar det till, när ens mamma ändå inte ringer eller kramar om en på julaftonsmorgonen? Det blev värre och värre. Min maktlöshet och sorg gjorde avtryck i alla delar i mitt liv. Magen blev värre, hålet inom mig större. Så, en måndag jag var ledig från jobbet i slutet av januari brast allt.

 

Jag grät och hatade varenda del av mitt liv, jag hatade mig själv för det som hänt, och för vem jag blivit.

 

Från den glada, positiva, starka, till den deprimerade, sorgsna, svaga.

 

Jag ringde till vårdcentralen i förtvivlan och panikångestattackerna avlöste varandra den dagen. Direkt jag slutat gråta och trodde jag lugnat ner mig sköljde ångest från tidigare händelser över mig. Jag har aldrig varit så säker på att jag ska dö som de hemska timmarna.

 

Jag fick en tid på tisdagen och när jag kom dit var det en annan doktor jag fick träffa. Jag hade ingen livslust eller kraft kvar. Jag visste bara att jag inte ville dö, men jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna fortsätta leva. Jag frågade rakt ut var min remiss till psykiatrin var, att jag behöver den nu. Alltjämt gråtandes, med fruktansvärt ont i magen.

 

Svaret jag fick var att den kommit tillbaka redan samma dag som jag var på besöket sist. I slutet av november. Med ett nej. Alltså skulle jag inte få någon hjälp. Att ens mamma tagit sitt liv är inte en tillräckligt stor anledning att bli inslussad och få hjälp från psykiatrin. Jag hade väntat över två månader helt i onödan. Sökt hjälp helt i onödan. Aldrig fått veta att jag blev nekad hjälp. Han bad hundra gånger om ursäkt för att ingen ringt mig och att doktorn jag träffat vid sista besöket var en såkallad stafettläkare, men att det ändå inte var en ursäkt. Då rasade jag ihop totalt och fullkomligt. Att jag skulle orka kliva upp och leva mitt liv berodde helt på att jag skulle få hjälp från psykiatrin.

 

Denna doktor lovade iallafall att skicka en ny, bättre remiss till psyk, och för två veckor sen kom en bekräftelse att jag skulle få komma på "bedömningsbesök". Det tar upp till tre månader. Efter det kommer jag bli inslussad till rätt person och det tar också upp till tre månader. Alltså upp till sex månader bara för att få prata med någon? Sjukt? Ja!

 

Besöket slutade med en fyraveckors sjukskrivning, som såhär när jag ser på det i efterhand, var helt nödvändig. Då trodde jag han skojade. Jag, sjukskriven? Men första veckan låg jag bara, hade ingen kraft. Andra veckan försökte jag göra saker, det gick sådär, sov mycket. Tredje veckan blev magen mycket värre, och det konstaterades att jag förutom svår magkatarr även lider av irriterad gallblåsa. Förra veckan var helt okej, energin började komma tillbaka men det är också då sorgen bryter sig förbi och gör sig synlig. Grät ofta, pratade med mina systrar mycket och även med Carro. Satte ord på det jag inte kunnat säga tidigare.

 

Jag tror doktorn räddade mig, för om jag inte blivit sjukskriven den dagen hade jag hamnat på psykakuten så småningom. Min kropp var helt i stress. Denna vecka är sista helt sjukskriven. Sedan ska jag så smått försöka mig på att jobba igen, först 25%, sedan 50% osv. Det känns okej. Jag längtar efter mina fina kollegor och mina kunder.

 

Det är fortfarande dagar då allt känns helt hopplöst. Men det finns också dagar då jag kan se ljust på livet, njuta av solen och värmen som smyger sig in alltmer. Jag kan lättare prata med människor, det är inte lika konstlat längre. Jag hittar inspiration och motivation till att göra saker. Jag längtar efter personer och tar mig tid att ringa, eller prata, det har jag inte gjort på väldigt länge. Jag hittar känslorna på riktigt och jag kan gråta, men också skratta. Jag är inte längre i samma grådisiga bubbla, utan den faller sönder mer och mer och det är så otroligt skönt. Att komma fram. Att minnas saker med glädje. Att komma en bit ur det svarta hålet som jag varit i.

 

Imorgon ska jag på en anhöriggrupp för de som mist någon i suicid. Jag tror det blir bra.

 

Vi hörs snart.

/ Sofia